Nu har jag och min man varit på vårt första möte på ivf-kliniken i Umeå. Jag var nervös när jag satt i väntrummet, magen var helt upp och ner. Varför? De var ju de som skulle hjälpa oss. Jag tänkte att de kanske skulle döma, kanske skulle diskutera att jag ligger på BMI-gränsen. Men, det kom inga fördömanden. De var bara underbara. Vi fick vår info, vår plan och nu börjar behandlingen som jag hoppas ger oss ett barn. En tyngd har lyfts från mina axlar. Vi är på väg.
I vår kallelse från IVF-klinken står det att vi ska lämna spermaprov och inom parentes står det: “senaste utlösning 3-5 dagar före provet lämnas”. Innebär detta att man ska ha haft utlösning för 3-5 dagar sedan eller?? Förvirrande. Jag får nog söka runt i formena här. Haha. Vi är förbryllade.
Drygt en vecka kvar. Känns ändå fasligt främmande att det kommer att hända. Det är ungefär som när man vinner en miljon, det kan liksom inte sjunka in och man känner sig nog inte direkt rikare när man vunnit. Fast, det känns overkligt på ett bra sätt 
En bekant till mig annonserade till mig att hon blivit gravid! Hon ska i början av nästa år. Kul för henne! Samtidigt känner jag lite avundsjuka. Hon ska egentligen inte kunna bli gravid, enligt hennes läkare vill säga. Förstå vilken oväntad och positiv chock för henne! Vilken glädje! Och så tänker jag: Hur kan folk som absolut inte kan bli gravida helt plötsligt bli gravida medan en själv inte har ett problem i kroppen utan att kunna bli gravid. Orättvist. Fast det är ju bara tankarna jag har, det är ju inte orättvist. Det är bara olika väg till samma mål. Nu ska jag glädjas åt henne och inte va så jävla bitter! Nu är det dessutom fredag och helg. Kul! Välkommen goda tankar, jag är redo!
Idag är jag onekligen hungrig. Det blir lax till lunch. 3,5 veckor till IVF-mötet i Umeå. Tiden står still.
…..hade inte förväntat det heller. Jag har faktiskt slutat tro att det ska hända. Mensen kommer punktligt, varje månad, utan rubbning. Alla går med magar i vädret eller drar barnvagnar med sin kära. ALLA. Tänk att något så självklart för många känns helt omöjligt för mig. Alltså att bli med barn.
Efter att ha registrerat mig på den här sidan så har jag märkt att man är inte ensam. Det känns skönt. Att delad glädje är dubbel glädje det vet man ju men att dela hopp är inte fel heller. Eftersom jag inte pratar vitt och brett om min kommande provrörsbefruktning så känns det otroligt skönt att få lufta mig här. Hur gör man egentligen? Berättar man för vänner, föräldrar och arbetskamrater? Jag har berättat för en vän. Jag tror jag inte vill berätta för risken att behandlingen inte fungerar, det blir många att förklara för. En skyddsmekanism kanske. Eller så är det bara att man inte känner sig normal när jag skaffar barn på det här sättet. Mindre kvinna på nått sätt. Fast det är ju bara tankar. I dag är det 28 dagar kvar till informationsmötet. Pirrigt.
Jag kastade ut en fråga i ett av forumena här, “hur personalen på IVF-kliniken uppfattas”. Jag fick många svar och alla sa de samma sak, de är fantastiska! Skönt att höra. På kliniken hemma kände jag mig något ivägen under utredningen, vet inte varför det kändes så. De var inte “så på” som jag hade trott innan behandlingen. Trist. Jag hoppas de förbättrar sig och tar hand om sina patienter och kunder lite bättre, kanske möter dom med en varmare hand.
