Mariachis blogg om barnlöshet

Vi har försökt att bli gravida i ungefär 4 år. Det är alltså ungefär 48 gånger som vi har haft chans att bli gravida men misslyckats. Läkare har inte hittat något fel på en. Hormonnivåer i kroppen är bra, regelbunden mens, ägglossning, bra blodvärden, bra blodtryck och puls, inget fel på makens sperma. Ingenting. Allt är bra. Så om allt är bra, varför skulle en ivf fungera för mig? Varför skulle det bli större chans att bli gravid om min läkare för in embryot? Vi misslyckades på första ivf-försöket och vi har två eskimåer i frysen. Men just nu känns det hopplöst. Varför skulle de gångerna bli de som lyckats när alla andra gånger misslyckats? Det är ju inget fel på mig, och ingeting har ju förändrats på de här 4 åren.

Blä. I dag känner jag mig deppig och lite “neg”. Oh lord, ge mig styrka.

Sen är jag deppig för att jag missat så mycket av min träning, en heeeel termin i stort sett. Och nästa termin blir det nog samma sak. Skit känns det.

Jag går och väntar på något som kanske aldrig kommer! Jag avvaktar på ingenting. Jag har pausat i livet. Och det är så jävla tråkigt. Snyft.

På tisdag ringer Dr K från Umeå. Då ska vi prata om hur vi går vidare i behandlingen. Jag ska skriva ner frågor som jag ska ställa, så att inte frågorna kommer när jag lagt på luren.

Jag känner att jag vill komma bort en helg. Bo på hotell, slappna av. Gå på SPA. Dricka vin. Finnas till. Skratta. Leva.

Igår var det den officiella testdagen. Det blev som väntat ett minus. Nu blir det ett FET i början av nästa år. Nu ska jag återhämta mig, sova ut, låta hormonerna i kroppen komma i balans, slippa mediciner för ett tag. Det är bitterljuvt. Doktorn ska ringa mig om en vecka och då ska vi prata om hur vi går vidare i behandlingen, vad som behöver göras osv.

Ta ta.

För tre veckor sedan var man hög av endorfiner, glad, lycklig och man kände att man var på väg. Nu har känslorna bytts ut mot att man känner sig besviken, opeppad, anti, bitter och lite arg. Att gå från hopp till förtvivlan. Att behöva säga “börja om från början” känns tungt, när jag vet att resan hit kändes så lång och mödosam. Nu ska man ta nya tag. Börja om på nytt. Än en gång, jag beundrar alla ni som gjort flera ivf-behandlingar. Hur håller man humöret på topp?

Nä fy fasen vad bitter jag lät idag då! Jag ska skärpa mig. Nu är det i vilket fall som helst över för denna gång. Nu ser vi framåt. Nya tag. Glöm det som varit. Lev i nuet.

Älska och lev.

Två dagar innan jag kan ta det riktiga testet. Det testsvar som läkaren vil ha, för att vi ska kunna gå vidare i behandlingen. Själv vet jag ju att det är över för den här gången. Jag måste ändå fortsätta med vagitorerna tills på fredag. Vid vårt nästa möte ska jag fråga läkaren om det finns tabletter, sprutor eller gelé man kan ta istället för vaggisarna. Jag måste också fråga varför Umeå har så sen testdag då andra kliniker har redan från dag 16. Jag måste också veta vilken min individuella %-chans jag har till graviditet, det pratade vi aldrig om. Jag måste också få veta om jag har större chans att bli gravid genom att göra ett stimulerat eller ostimulerat FET.

Många frågor. Nästa vecka kanske vi kan gå vidare i handlingen?

Det är ruvardag 18, men eftersom det är över för denna gång så känns det inte som en ruvartid längre. På fredag är det riktiga testet, men i morse hade jag blod och idag har jag haft en större mensblödning, så den är definitivt här för att stanna.

Jag ska ändå fortsätta med de avskyvärda vagitorierna som gjort mitt underliv ömt och kladdigt! (sorry för detaljerna!!) Jag skulle faktiskt hellre ta en spruta tre gånger per dag för att slippa gå omkring med dom en dag till. Kladdigt värre.

Som så många gånger förr i IVF-behandlingen så befinner man sig sällan i nuet. Eftersom gravtestet gav ett tydligt minus igår har jag redan börjat tänka över att göra ett FET. Jag har min “riktiga” testdag på fredag, men jag förstår ju att det är kört för den här gången. Det är jobbigt att aldrig befinna sig i nuet, bara tänka på morgondagen. Ingen existens idag, bara imorgon. Konstig känsla. Det känns tungt, bittert, skitjobbigt att få ett minus. Att gå igenom alla spray, alla sprutor, huvudvärk, illamående, känslan av att inte veta hur behandlingen går, alla jävla VUL, alla läkaren som rotat i ens underliv, folacintabletter, alla rinnande vagitorier. Att slitas mellan hopp och förtvivlan. För vad? Ingenting. Bittert.

Nästa gång, då jä**ar. Nästa gång.

Imorse tjuvtestade jag. Har min egentliga testdag på fredag. Testet visade ett stort minus. Behandlingen har alltså inte fungerat den här gången. Det känns bittert och ledsamt. Det känns också lite stressande, nu kommer det gå ytterligare månader innan jag kan få bli ruvare igen.

Jag har två eskimåer och dom ska jag använda så snart jag har möjlighet. Jag hoppas de klarar en upptining. Gör de inte det så jag köpa ett “3-pack” från Umeåkliniken. Det ska ta mig fan fungera. Vi vill ju så gärna ha en knodd.

Jag hade, som de tre-fyra senaste dagarna, en liten blödning när jag steg upp på morgonen. Pappret blev lite brunrödaktigt när jag torkade mig. Ska det inte ge med sig?? Idag är jag inne på ruvardag 15, det närmar sig testdagen. Två veckor har aldrig någonsin känts så långa. Hela hösten och vintern har varit en enda väntan på nästa steg i behandlingen. En utdragen kamp om ett efterlängtat knytte.

En liten brunaktig blödning idag, inget riktigt blod tycker jag mig se. Än har jag en strimma hopp kvar. I forumen verkar det vara många som plussat trots blödningar. Det ger mig ytterligare hopp. Samtidigt så vill man inte tro för mycket heller, det blir ju så jobbigt om testet visar minus.

När jag var 28 sa jag bestämt att “jag SKA ha barn innan jag är 30″. Ungefär som att jag skulle hämta ut ett paket från IKEA på Posten. Tänk så hade jag vetat då vad jag vet idag. Tänk så hade man tagit tag i sin situation snabbare? Ju längre man väntar ju svårare blir det ju att bli gravid. Naturen har ju sin gång också. Tur man är en 32-åring som känner sig som en 18-åring! Inte en dag äldre!

Jag är dessutom öm “där nere” efter alla jädra toalettbesök jag gjort de senaste dagarna. Jag måste köpa lite mjukare toapapper imorgon!!

Mensvärken känns inte så påtaglig idag, den känns faktiskt nästan inte alls.

Igår var jag hängig. Jag var trött, hade ont i magen, var allmänt trött på det här och kände att tiden står stilla. Fruktansvärt frustrerande. Idag känns det dock lite bättre, det är ju faktiskt fredag!

Idag är det också ruvardag 14 och testet närmar sig faktiskt. Jag är fortfarande rädd att det är kört eftersom jag haft mindre blödningar de senaste dagarna. Ingen riktig mens, men brunkaktiga flytningar med slemklumpar. (Visst är det okej att vara lite grafisk här inne?! Jag ber om ursäkt för känsliga läsare!)

Tänk alla de som gjort 4, 5, 6 …..7 eller ännu fler behandlingar!? Tänk all denna väntan de genomgått! Det är starkt jobbat! En eloge till alla starka kvinnor och män där ute. Sträck på er!