Mariachis blogg om barnlöshet

Det blir en lugn valborgs. Det är dessutom ganska kallt ute så jag kommer inte sakna grillning runt en eld eller cykling. Jag njuter av en alkoholfri öl, party party! Jag har dessutom köpt alkoholfritt vitt vin. Det ska smaka gott.

Annars är det inga nyheter i ruvningen. Samma molande känsla, svag mensvärk. Är äckligt sugen på att testa imorgon.

Idag har jag roat mig med att inreda den inglasade verandan. Trots att solen stod högt i skyn som kröp inte temperaturen till mer än 10 grader. Det kändes för kallt för att njuta av en latte på verandan. Men snart. Nu är verandan pyntad och fin. Nya fina gardiner, lite nya möbler och lite piff här och där. Voila så fint det blev!

Ruvardag 12 idag. En svag mensvärk (eller förhoppningsvis växtvärk!!) i de nedre regionerna. Det känns exakt som förra gången. Om det är äggets programmering som avgör om det vill fastna eller inte så tror jag att alla ägg från samma kull är likadant programmerade. I mitt fall innebär det att inget av äggen kommer att fastna. Det här är dock sista ägget i den här ivf:en. Blir det negativt på testet så blir det en ny behandling till hösten.

Gravid 2007.

I veckan har jag hamnat i en diskussion om att våga skaffa barn. En kvinna säger att det är modigt att skaffa barn när man närmar sig 40. Den andra säger att det är bra att de fick barn närmare 40 då det faktiskt var så att de egentligen inte trodde de kunde få barn längre. Då säger den ena kvinnan: “Ja men det blir ju sådär när man börjar slappna av”…….och den andra medhåller. Och så fortsätter hon “ja, det finns ju dom som adopterar som blir gravida direkt”……suck. Kan man aldrig bli kvitt fördomarna? Det är ju för fan löjligt att tänka så. Jag blir så arg när jag hör sånt där. Och ställd. Jag sa inget. Det hör till saken att hon som yttrade vet om våra behandlingar. Så egentligen säger hon indirekt att om jag slappnar av så lyckas jag eller om jag adopterar så blir jag gravid. Så jävla korkat.

Nu är det i allafall halvtid. Hur länge kan jag hålla mig innan ett tjuvtest? f

Happ. Då börjar tvivlet. Idag har jag menskänningar. History repeats it self.

Det suger fan!

Strax ska jag och några som jag känner lite ytligt hälsa på en tredje som jag också känner lite halvytligt. Två av dessa vet inte om mina ivf och en vet alltså om behandlingarna. Den tjej vi ska till är nybliven mamma, så vi ska dit och gratulera lite. Jag hatar det. Det ger mig ångest. Jag längtar förstås efter att få se bebisen, men jag vet att frågorna kommer att komma. “När ska ni skaffa då”, “är det inte dags”, “ser du inte så söt, vill du inte ha en”….Ja, du vet säkerligen hur det går till. Jag blir så jävla ställd av frågorna, vet liksom inte hur jag ska hantera det. Jag kan känna mig trängd i ett hörn och vill ta till försvar direkt.

Jag ska försöka inta utmaningen lugnt och sansat. Snart är det min tur. När kompisarna kommer till mig med babykläder och roliga barnböcker. Snart.

Nionde dagen. Det känns faktiskt ganska bra, jag mår bra. Jag känner mig inte ett dugg gravid. Hur sjutton nu det egentligen känns (?!). Snart har halva ruvartiden gått. Tiden då man fortfarande har hoppet kvar. När allt känns positivt. När man inte fått det fruktansvärda minuset än. Jag fruktar dagen och längtar efter den. Dvs, den dagen när testet får än en gång utvisa hur framtiden ser ut.

……jag har inte hunnit tänka på ruvningen så mycket. Jag har så mycket att göra just nu. Dagarna flyger iväg. På jobbet har jag häcken full och flänger fram och tillbaka. Det blir lite sporadiska uppdateringar, men jag ska försöka komma ifrån och skriva lite rapporter om dagsläget.

Dag 7 som sagt. Jag känner ingenting. Jag hade lite mensvärk i helgen, men de har som försvunnit nu. Jag har lite halvkass kista, men jag vet inte om det beror på att jag slarvat med kosten eller om det är något annat. Humöret går upp och ner. Minst sagt. Jag fräser till mot sambon när han minst anar det. Stackarn. Han borde få gratis psykhjälp som står ut med mig under behandlingarna. Jag är å andra sidan inte långsint, utan jag får helt enkelt utbrott. De bara kommer! Känslorna ligger utanpå mitt skinn. Jag klarar inte motgångar, allt måste flyta på. Det måste fungera och jag vill inte stressa upp mig, för då blir jag ofta tjurig.

Förutom lite humörsväningar så är jag trött som en gris på mornarna. Vill absolut inte stiga upp. Tur att det är långhelg till helgen. Ledig lördag, söndag, måndag OCH tisdag. Halleluja.

Gravid 2007.

Igår eller idag fäster ägget, möjligtvis imorgon. Igår kände jag en diskret mensvärk och idag känner jag något molande i magen. Det är fortfarande en rätt lätt känsla, inga större värkar med andra ord. Det är så jävla dumt att analysera eventuella gravsympton i det här läget. Bara medicinerna gör ju så att det känns att man är gravid. Eller vad vet jag egentligen?! Jag har ju aldrig varit gravid. Jag har inget att jämföra med. Allt känns mer eller mindre som mensvärk. Mår jag illa relaterar jag inte det till en eventuell graviditet, utan snarare kanske nått jag ätit. Är jag trött på mornarna, så kanske jag är det för att jag jobbat eller tränat extra hårt.

Någon som vet när man som tidigast kan göra ett gravtest efter en transfer? (två-dagarsodlade) Tips emottages gärna!

Än så länge så känns inget särskilt i min kropp. Det känns som vanligt. Som de andra gångerna. Helgen kommer jag spendera på en toalett. Vi är i renoveringstagen. Solen skiner utomhus och det känns något trist att riva tapeter i en betongbunker. Men men, den som vill ha en fin toa får lida pin.

Vi har blivit några fler ruvare i Dr S-tråden på FL. Det känns skönt att Umeå är på g. Nu jävlar ska vi plussa!

Jag är något svullen om buken. Känner mig något uppblåst. Jag är grymt trött på mornarna nu för tiden. Kan det ha något samband med vaggisarna eller femanesten? Dessutom är jag i stort sett ständigt sugen på någonting. Det är ju inte så attans bra med tanke på att jag försöker hålla nere vikten.