Mariachis blogg om barnlöshet

Vi kom till Umeåkliniken ca 15 minuter innan utsatt tid. Dr K sprang förbi vänterummet många gånger, han verkade lite stressad. Jag hörde han prata med en sköterska att “jag hinner, det är ingen fara, jag åker i natt”. Senare skulle det visa sig att han åker till Polen. Han säkerligen där i från och har säkert familj där. Så han åker hem. Skön känsla. Nåja, det här ju min historia!

Tillbaka till mig. Tjejen som stod i receptionen sa när vi anmälde oss att doktorn var lite sen, så att vi måste kanske vänta 20 minuter. Åh nej! Jag som hade “den perfekta kissnödigheten”. På 20 minuter skulle jag hinna bli för kissnödig.

Det satt en ensam tjej i väntrummet och hon skulle gå in före oss. Jag tog för givet att även hon skulle göra en transfer. Jag känner igen det. Först kommer doktorn ut, och ber en komma in till hans rum. Där berättar han om hur många ägg man fått och om äggens kvalitet. Efter en stund lämnar man hans rum och går förbi vänterummet igen, in till transferrummet. I transferrummet är man ungefär i 10-15 minuter. Efter det går man förbi transferrummet igen för att gå tillbaka till doktorns rum. Då berättar han vad man inte får göra under tiden fram till gravtest. Han berättar också att man kan få en blödning, trots att man blivit gravid. Han skickar med lite papper och ett gravtest. Han önskar en lycka till och skakar hand. Allt som allt tar hela den här proceduren ca 25-30 minuter.

När det var vår tur hade jag börjat bli rejält nervös. Tänk om vi kastat pengarna i sjön? Får man tillbaka pengarna om vi inte får några ägg? Dr K kom ut till väntrummet och bad oss komma in. Han ler och ser glad ut. Förmodligen för att han ska hem till Polen i natt. Jag har inga förhoppningar om några ägg. Vi hinner knappt sätta oss ner innan han berömmer hur fina våra ägg ser ut. Av de 11 hade hela 6 stycken överlevt. Alla hade blivit 4-celliga. Jag frågade hur kvaliteten på äggen var. Han bara ler och säger “jättefina”, mycket “fina”, toppenbra. Han fortsätter att le och säger igen att stimuleringen den här gången fungerat så bra. Jag antar att han är nöjd över dosering och beslut att byta ut mediciner. I deras enformiga vardag så är det kanske sånt här som gör dom glad. De blir förmodligen riktigt glada när någon av deras patienter blir gravida. Det måste ju vara därför de jobbar där. Nåja, efter hyllningen av äggen gick vi till transferrummet. Transfern har aldrig gått så här bra tidigare. Det tog inte ens lite ont.

Medans jag satt i gynstolen med den inverterade rävsaxen mellan benen, medan vi väntade på embryologen att komma ut med ägget, frågar Dr K: Visst hade du en svår transfern tidigare? Jo, sa jag. Jag försökte förklara vad som hänt tidigare. Dvs, att muskeln som omsluter livmodern, där man för in katetern vägrade öppna sig. Den nyper åt hårt, vilket innebär att man måste ta en tång och nypa i muskeln för att den ska slappna av och öppna sig. Detta moment tar ont som fan. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag och läkaren börjar ha gemensamma minnen. Jag kommer aldrig glömma den första gången då det hände. Och han lär inte glömma det, för han hade bara läst om sådana fall, aldrig upplevt dom.

Fasen vad jag babblar i dag. Tillbaka till min transferdag! Transfern gick bra. Vi går tillbaka till doktorns rum. Han säger leende lycka till. Han kommer inte få veta hur det går för mig. Hans jobb är gjort och i kväll åker han till Polen. Om tre veckor vet jag om ägget fäst eller inte. Om det inte fäster så har jag fem chanser till i frysen.

Nu ska jag försöka att inte tänka så mycket på vakumet fram till testdagen. Jag ska försöka leva en dag i taget. Njuta och kanske även hoppas en smula. Törs jag hoppas? Jo, lite kanske.

Gulliga bloggvänner som är inne på bloggen hundratals gånger på en dag för att jag inte uppdaterat. Ni är så grymma. Ert stöd må endast bestå av ettor och nollor ute i cyberrymden, men för mig är de balsam för själen. Stor kram till er.

Nu bär jag det finaste ägg man nånsin kan önska sig. Jag hoppas att det för en gångs skull fastnar också. Här kommer en kort redogörelse från Umeåtrippen igår. Av 11 ägg klarade sig 6 stycken. Så ett till mig och fem till frysen. Ett jädrigt bra resultat! En ökning med 100% ägg sedan förra ivf-behandlingen. Dr K sa att äggen alla hade kanonbra kvalitet och att den här behandlingens stimulering hade sett jättebra ut.

Tre veckor till testdag. I dag var första dagen. Nu jävlar! Det är min tur nu!

Nu sitter jag här och inväntar maken. Vi ska äta lunch tillsammans innan vi åker till Umeå. Det är bara några timmar kvar innan jag är ett steg närmare ett barn. Tack till alla goa bloggvänner, ni vet vem ni är! Stor kram till er.

Telefonen ligger på byrån i hallen och jag försöker med all tankekraft jag äger tvinga den att inte ringa. Jag vill inte att Umeåkliniken ska meddela att inga ägg klarat sig. Snäääälla, låt bli att ring i dag.

Nu gäller det. Det är min tur nu. Det är min tur nu. Det är min tur nu. Det är min tur nu. Det är min tur nu. Det är min tur nu. Det är min tur nu. Det är min tur nu. Det är min tur nu. Det är min tur nu. Det är min tur nu. Det är min tur nu. Det är min tur nu. Det är min tur nu. Det är min tur nu. Det är min tur nu. Det är min tur nu. Det är min tur nu. Det är min tur nu. Det är min tur nu.

Hur många av de 11 äggen har klarat sig? Finns det några kvar tills morgondagens transfer? Vad har de för kvalitet? Kommer transfern att gå bra? Kommer jag att lyckas att vara sådär lagomt kissnödig den här gången?

Om allt går vägen i morgon firar jag och maken med lyxmiddag ute på någon av Umeås restauranger. Läser någon Umeåbo bloggen? I såfall kan du väl tipsa mig om nått sjysst matställe där.

I går sov jag i stort sett hela dagen. Jag låg i soffan och slumrade till hela tiden. Värken i buken tilltog under eftermiddagen och under kvällen kände jag mig ganska handikappad. Vilken tur att jag har en underbar man som hjälpte till med allt. I morse när jag vaknade känner jag att smärtorna har minskat, jag är inte lika öm i buken och känner mig heller inte lika uppsvälld.

Jag vill sända ett stort TACK till alla gulliga bloggvänner som kommenterar mina dagar. Det värmer och betyder så mycket. Ni är så gulliga. Vad skulle jag göra utan er? Med spänning följer jag era resor och öden.

Nyss hemkommen från Umeåkliniken. Det här plocket gick mycket bättre än det förra. Det gick snabbare och tog mindre ont. Jag hade dessutom en annan läkare den här gången. Kanske är hans teknik bättre och kanske är han mer erfaren än den läkare jag tidigare haft. Eller så är det helt enkelt slumpen, dagsform, olyckor eller nått annat som avgör hur det går under ett äggplock. I allafall, 13 äggblåsor togs ut. Det visade sig vara 11 ägg. Nu kommer vi till det näst mest spännande i behandlingen, dvs vi får se hur många som fortsätter att dela på sig till på fredag.

Läkaren tyckte att allt hade gått bra och att det rent tekniskt sett från deras sida fungerat klockrent. Det hade blivit minimalt med blodutgjutelse också. Dr S tyckte att äggblåsornas storlek var perfekta och att stimulering verkat fungerat mycket bra. Detta bådar ju gott inför fredagens besked! Då kanske många av äggen överlevt. Törs jag hoppas?

Jag sov i bilen på väg hem och känner mig nu när jag sitter här vid datorn ganska pigg faktiskt. Jag har något ont i buken, men annars känner jag mig inte i närheten så omtöcknad som vid förra plocket. Nu ska jag lägga mig tillbaka i soffan och slappa. Jag har skickat karln att hyra en film och handla lite. I dag blir det mycket mys i soffan. På fredag, då jävlar. Då gäller det. Nu ÄR det min tur.

Punkt.

Det var ingen mobilsignal som väckte mig i morse. Jag behövde inte känna den bittra smaken av suprecur rinna ner i halsen i dag. I dag ska jag enbart ta folacinet. Gud så skönt! I morgon är det dags för äggplocket. Den här gången har vi inte Dr K utan självaste Dr S. Det är första gången vi har han och jag ser fram emot det. Han verkar vara sympatisk och omtyckt.

Vid mitt förra äggplock upplevde jag ganska mycket smärtor så den här gången ska jag förutom lugnande också använda en TENS-apparat. Som jag förstår kapar apparaten en del av smärtimpulserna man upplever. Sköterskan som ringde mig igår, sköterskan Å, var så gullig. Hon frågade om jag hade speciella önskemål, något som jag ville att de skulle göra annorlunda den här gången etc.

Det är vid den här tiden i behandlingen som jag börjar ställa mig frågor som “kommer det att fungera”, “varför skulle det fungera den här gången”, “kommer kämpen att hålla sig kvar”, “lägger vi ut pengarna helt onödan”, “kan jag ens bli gravid” och sist men inte minst så tänker jag……”tänk om“…..tänk om det faktiskt skulle lyckas. Tänk om det här är det lyckade försöket. Det är “tänk om” som håller mig kvar. Som gör att jag orkar kämpa. Som gör att jag kan genomlida alla försök. Tänk om “tänk om” inte var så starkt?

Tänk om det faktiskt är vår tur nu. Tänk om.

Nu har jag min första suprecurfria kväll samt menopurfria dag. Ägglossningssprutan är tagen och det är dags för äggplock på onsdag. Håll tummarna för att det är fina ägg i äggblåsorna.

9 blåsor i storlek 22-23 mm. Smått illamående och har huvudvärk.

Sorry inga vinnare i “gissa antal ägg tävlingen”!

Mina ägg måste ha växt sedan i torsdags. Det spänner i magen och jag känner mig uppsvälld. 9 ägg i torsdags. Undra hur många det är imorgon? Någon som vill slå vad? Ja, i brist på annat så har jag ett äggvad!! hahahahah. Jag håller nog på att tappa förståndet. Jag vill göra min transfer nu!

Jag tror det är 10 ägg på måndag. Vad tror du?