Mariachis blogg om barnlöshet

Jag mår bättre nu. Jag har börjat inse att livet inte är över trots vårt minus. Jag har sakta börja inse att det går fler tåg och att det inte är försent för mig. Jag känner mig mer positiv och vågar hoppas lite grann. Jag vågar tro att det faktiskt finns en möjlighet att lyckas. Jag har gjort fyra försök nu och har fem chanser kvar. Rent statistiskt borde det ju fungera.

Den 13 november ringer Dr S för fortsatt planering. Så FET borde bli i december eller i januari. Det ska gå en “vanlig” mens mellan färskförsöket och frysförsöket.

Jag har funderat mycket på senaste tid och jag har inte kunnat gå in i andras bloggar. Jag har inte med hjärtat kunna skriva äkta meddelanden. Jag vill ju vara en god vän och jag vill ju stötta och peppa. Men när jag mått så dåligt har jag inte haft det i mig. Nu när jag känner mig bättre så kommer jag tillbaka. Så ett stort grattis till kära bloggvänner som plussat den senaste tiden. Det ÄR faktiskt mer än fantastiskt. Det är ju faktiskt helt underbart. Lycka till vänner. Kram.

Jag har två personligheter, kanske tom tre. Den ena personligheten är bitter, barnlös, tragisk, ledsen, besviken, missunnad och misslyckad. Den andra är framåt, karriärist, toppenpolare, partytjej, alltid glad, fröken duktig, stenhård och snäll. Den tredje är hälsofanatiker, bantare, sund, hälsosam. De som känner mig känner mig som min andra personlighet, möjligtvis med en inblandning från min tredje personlighet. Ingen känner till den första. Ingen kan nog heller tro att jag är ofrivilligt barnlös och dessutom slutkörd och halvt bitter. Folk runt mig skulle tappa hakan ifall dom visste sanningen. Ibland vill jag bara skrika åt min chef och åt mina kollegor att jag håller på att tappa fotfästet och att jag inte orkar vara den jag låtsas vara längre. Men det blir inte.

Snälla kropp. Låt mig bli gravid så att jag kan få bli av mer personlighet nummer ett. Jag hatar dig nämligen.

Idag är alltså den officiella testdagen. Den dagen vi skulle få svart på vitt att vi skulle bli föräldrar. Det sket sig kungligt. Det blev ett minus tidigt den här gången.

Nu har vi fem i frysen och de ska tinas och användas. Jag ska be om att få två tillbaka nästa gång. Då får vi se vad läkaren säger om det.

Hur mår jag då? Jag mår sådär. Jag är förbannad att det inte fungerar. Att jag inte blir gravid. Jag är ledsen och besviken över att jag misslyckats än en gång. Jag är bitter på alla andra lyckliga jävlar som lyckas. Det händer alla andra, inte mig. Ja, du kanske känner igen tänket. Jag menar dock inget illa. Jag vill ju så gärna lyckas också. Jag hatar mig själv när jag har dessa hat och bitterkänslor. Det är inte den person jag vill vara. Jag vill vara lyckliga, glada och framförallt gravida jag. Men det kanske händer snart. Jag hoppas det så innerligt. Jag vill det så innerligt.

I allafall en dålig nätvän. Jag orkar faktiskt inte med att se plusresultat. Det tar ont i magen när jag ser andra lyckas. Det gör så jävla ont. Jag kan inte glädjas åt andra just nu. Jag orkar inte. Jag skulle gärna vilja glädjas, jag vill ju att andra ska glädjas med mig när jag lyckas. Men i ärlighetens namn så känner jag bara avundsjuka och bitterhet just nu. Förlåt.

I går kändes allt helt hopplöst. Igen. Desperat igen. Paniken som kryper i hela kroppen. Röster som skriker “jag kommer aldrig få ett barn”, “jag kommer aldrig bli gravid” och “jag kommer aldrig lyckas”. Jag kommer alltid vara ett freak. Jag får aldrig komma med i “familjeklubben”. Jag kommer inte få springa på H&M:s barnavdelning och avguda alla små söta barnkläder. Jag kommer aldrig få svära över hur svårt det är att plocka i och ur en barnvagn från en bil. Jag kommer aldrig må illa på mornarna. Jag kommer aldrig få vabba. Jag kommer alltid få frågan “har ni barn då” och jag kommer alltid få svara “nej, inga barn” och då kommer det alltid undras. Vad fan är det för fel på hon? Vill hon inte? Ska hon bara resa och ha kul i hela sitt liv? Aldrig växa upp. Aldrig ta ansvar. Aldrig uppleva RIKTIG kärlek? För det har man ju hört. Har man inte upplevt kärleken till ett barn så har man inte upplevt kärlek. Så jag får väl gå kärlekslös genom livet.

Tänk så jävla fel allt kan gå? Det är av läkarna bevisat att det inte är något fel på mig. Jag har ägglossning, mens, bra hormonnivåer, jag får alltid kanonägg och alla mina värden ser kanonfina ut. Men ändå så fungerar det inte! Så jävla sjukt egentligen. Har jag verkligen så otur? 75% av de som gör ivf, har lyckats vid 4 försök. Jag tillhör inte de 75%. Jag tillhör minoriteten, 25%. De som misslyckas. För det är ju det det handlar om. Att lyckas eller att misslyckas. Att vara den lycklige. Eller den misslyckade.

När vänder det för mig!? Jag orkar inte det här.

I går, dag 11, den förbannade dag 11. Dag 11 som förstör. Tänk att i går morse var jag så jävla glad. Jag kände faktiskt hopp och jag tillät mig tro att det kanske faktiskt skulle fungera den här gången. Jag tillät mig känna hopp, jag gav efter och kände glädje. Fan så dumt. Nu får man stå här igen, som en idiot. Som att det här någonsin kommer att fungera på mig! Jag tror inte det. Jag måste ha varit en idiot i mitt förra liv, som blir så straffad i det här. Någonting måste det ju vara, eftersom jag inte får känna sann glädje.

I dag. Mensblödning. Rejäl blödning. Ont som fan i magen. I 11 dagar fick jag känna hopp och lite glädje. Nu är det över den här gången också.

Ett år har gått. Jag fetare, fattigare, mer sorgsen, mindre hoppfull. Mer bitter än någonsin. Varför vill det inte fungera när allt ser så jävla bra ut?! Vad är det för fel på mig? Varför fäster inte det förbannade ägghelvetet i mig? Varför hatar det mig så?

Jag har just nu så svårt att förklara allt som sker i min skalle. Jag är så ledsen och så besviken. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu.

Känner faktiskt av molvärk precis ovanför blygdbenet (tror jag att det är!!) och det brukar kännas där innan mens. Det var då fan om inte mensh*****tet inte kunde hålla sig borta. Håll nu tummarna för mig.

På elfte dagen har jag ännu inte fått någon blödning (som förra gången), ta i trä! Jag har inga symptom, känner ingenting just nu. Jag är trött på mornarna, that’s it. En liten gnagande molvärk, som enbart känns om jag verkligen anstränger mig för att känna. Jag hoppas det betyder någonting bra. Men det återstår att se. Det är över en vecka tills testdagen. Puuuust. Denna väntan.

Så här in på dag 10 så har jag inga symptom. I dag är jag helt symptomfri. Ingen molvärk, ingen markant i allafall. Inget blod. Peppar peppar. Förra gången fick jag en blödning på ruvardag 11. Så håll tummarna för mig. Nu är det spännande.

Molvärk, typ mensvärk på ingående. Jahapp. Som förra gången?