Mariachis blogg om barnlöshet

Jag har börjat fundera på bloggens vara och icke vara. Visserligen är det min ventil. Mitt ställe att skriva om mina behandlingar. MEN. Samma sak händer om och om igen. Inget nytt händer och inga graviditeter kommer. Jag får inte ut så mycket av att skriva av mig längre. Tror jag. Jag har liksom ingen inspiration och har inget nytt att tillägga runt mina behandlingar. Jag har ju valt att enbart skriva om min barnlöshet här i bloggen och inget annat från mitt liv. Men mitt liv består ju av andra saker. Saker som inte kommer fram. När jag läser min blogg så ser jag en tragisk person. En infertil stackare som kämpar i hopplöshet. Men jag är mer än så. Det är just därför jag känner att bloggen blivit så ensidig på senaste tiden. Jag ska kanske börja skriva om livet i allmänhet. Det är många tankar i huvudet idag. Ruvardag 12. Det är nu det börjar kännas riktigt jobbigt. Det är nu som förväntas och förhoppning kan vändas till förtvivlan och hopplöshet. Usch. Jag hatar det här. Jag hatar av att inte veta och jag hatar att veta.

I eftermiddag blir det grillning. Jag tror jag köper en alkoholfri öl dagen till ära också. Dränka mina sorger i alkoholfri öl. Så tragiskt.

Angående symptom föresten. Jag har en liten liten molvärk runt äggstocksregionen. Men den känns inte särskilt stark. Jag har inga ömma bröst. Jag svettas inte extra mycket. Jag har inget illamående. Jag känner mig lite extra trött på mornarna. I stort sett inga symptom.

Idag på elfte ruvardagen känner jag ingenting. När jag plussade spontant i januari så visste jag redan innan testet att jag var gravid. Jag kände nått i kroppen som jag aldrig känt förut. Jag har inte den känslan nu. Det leder mig till slutsatsen att detta går åt helvete. Jag tror jag kommer tjuvtesta till helgen. Törs jag?

Dagens symptom är inga. Jag har inte ens en sketen molvärk i magen. Jag känner inte ens obehag av progesteronet. Jag är fan immun mot graviditeter. Jag kan inte ta ta åt mig känslan eller möjligheten att bli det. Så surt.

Men allt är inte ett enda stort mörker för jag vill sända mitt fetaste grattis till Åsa!! Ett stort grattis till min synkis Åsa som plussat! GRATTIS!

Jag ska leva sunt och träna och må bra under den här tiden. Men varför har den senaste veckan inneburit kaos på jobbet med tillhörande hysterisk stress? Deklarationstider, kurser och annan skit som gjort att jag knappt hunnit träna. Och helgen har jag lyckats köpa godis, inte en, men två gånger. Vad duktig jag är. Not. Det är något med dessa behandlingar som gör att jag tappar all kontroll. Kroppen ger liksom upp. Den vill ligga på sofflocket och äta sötsaker. Samtidigt som min skalle säger att jag måste skärpa mig, vara sund och må så bra som möjligt. Det är ängeln på ena axeln och djävulen på den andra. Tyvärr har rond 1 vunnits av djävulen. Nu är det bara ta han vid hornen och dra ner mig till gymmet.

Jag hatar progesteronvagitorier. Fan, jag kan inte ens stava till skiten. Det kliar och svider och tar ooooont. Det har gått en vecka och jag håller på att gå i molekyler i underlivet. Jag har kvar lite av gel som jag använt tidigare. Jag tror jag byter vaggisarna mot gel några dagar för att se om det blir bättre.

Annars känner jag inget särskilt. Det är småmolande värk runt äggstockarna. Som en begynnande mens. Eller som en växande livmoder. Ja, inte vet jag. Jag är trött som en sengångare på mornarna. Och jag behöver sova 10 timmar för att känna mig utsövd.

Humöret svänger upp och ner. Ena stunden känner jag hopp och glädje men det byts snabbt ut mot irritation och hopplöshet. Det är allt hormonknaprande som tar ut sin rätt. Stackars gubben som måste stå ut med mig.

Idag blev det också en timma i gymmet. Det kändes grymt skönt efteråt. Benen var skakiga och geléaktiga efter lite benträning. Ett fika på stan fick förgylla eftermiddagen. Gott! Efter det blev det en liten cykeltur i solen. Vilket väder det är! Grymt skönt. Nu sitter jag i soffan och funderar om gubben behöver hjälp med hamrandet. Hmmm. Jag ska fundera på saken. Jag sitter faktiskt rätt skönt här i soffan.

Jag mår sååå bra just nu. Solen skiner. Träningen känns bra. Jag slarvar inte med mat. Sweet.

En timma på gymmet. Försiktig cardio-träning. Dr S sa att jag ska ta det ganska lugnt de kommande veckorna. Inte träna med maxpuls. Det är inga problem. Jag ska träna så länge jag orkar och så länge jag mår bra. Efter gymmet blev det lite städning hemma. Fy fasen vad dammigt det är överallt! Nu när solen lyser in hela tiden ser man ju alla dammkorn! I ugnen har jag rotsaker, aubergine och paprika med vitlök och timjan. Till det blir det stekt kött samt en fetaostsås. Mumma! Vitlöksdoften sprider sig i huset och magen knorrar lite försiktigt. I kväll blir det en film och lite soffmys. Jag har gjort en vaniljpanacotta som ska avnjutas med lite fruktsallad lite senare.

Idag känns livet rätt så gott. Jag hoppas känslan fortsätter så länge som det bara går.

Nu är jag ruvare igen. Denna gång har jag två inneboende embryon. Jag hoppas för allt i världen att de är starka nog att stanna kvar. Umekliniken fick tina totalt 4 ägg. Två ägg hade slutat utvecklas och två hade fortsatt dela sig till 4-celliga. Nu har vi två embryon kvar i frysen, men jag hoppas jag inte behöver använda dom!

Nu är en jobbig tid framöver. Ruvartiden. Tre veckor av intensivt sökande av gravsymtom, blandat med hopp och förtvivlan. Jag vill ju så inneligt att det ska vara min tur nu.

Jag hoppas mina små embryon klarar upptining. Tanken är att jag ska få två tillbaka idag. Snälla telefon, idag får du helst inte ringa och ge mig dåliga besked.

Tack för alla lyckönskningar! Nu är det min tur ! KRAM!

Umeåkliniken har ringt. På fredag är det dags för transfer. Den femte i ordningen, det tredje frysförsöket. Det känns som vanligt spännande och lite hoppfullt. Skrämmande och spännande får bli veckans ord!

Femte jävla försöket! Det vore väl f-n om det inte fungerade nångång?! Eller?? Håll tummarna!

Jag har inte berättat för min chef om årens olika fertilitetsbehandlingar. Chefen vet inte att jag mått pissdåligt ett flertal gånger under åren. Han vet inte om att jag varit gravid och vet inte heller om mitt missfall. Jag har aldrig varit sjukskriven för varken missfall eller för att jag mått dåligt före, under eller efter en behandling. Det känns som att det börjar vara dags att berätta allt. Jag vill det för att jag ska kunna få något mindre att göra på jobbet under vissa tider. Jag vill inte stressa under behandlingarna och jag vill chefen ska förstå varför jag vill jobba lite mindre under press. När jag berättat för vänner och familj så har det varit en enorm lättnad inombords. Kanske lättar det ytterligare genom att vara ärlig igen?