Sörj inte det du saknar, glädjs åt det du har
Den 16 maj 2007 befann jag mig på ungefär exakt samma ställe som idag. Jag hade ett misslyckat frysförsök och jag skulle kasta hormonpillrena och köra a naturelle. För ett år sedan visste jag bättre än året innan då jag fått remissen till ivf-kliniken. Om jag tyckte jag var lite mindre naiv förra året, hur känner man sig då i år? Så här två år efter remissen till kliniken är jag fortfarande ytterst barnlös. Vi har två år av hormonbehandlingar, 1½ år i kö till utredning och ungefär 2 år av egna försök. Tänk om jag för snart 6 år sedan visste det jag vet idag? Hur skulle mitt liv ha sett ut då? Tänk att det tagit ungefär 6 år för att ställa oss i adoptionskö. Tänk att den kön kan ta upp till 4 år! Då har det tagit 10 år för att få mitt första barn. Om fyra år är jag 37 år. Att tänka på syskon till mitt barn är inte aktuellt. Tänk att börja från noll igen?
Nej, jag ska inte sörja det jag saknar. Jag ska glädjas åt det jag har. Lätt att säga, men svårt att leva upp till alla gånger. Men jag ska försöka.
Stella sa,
14 maj, 2008 @ 11:12 är
Kan man inte samtidigt glädjas åt det man har OCH sörja det man inte har?
Göra mer plats åt det du har och mindre åt det du saknar men att inte sörja, inte tänka på det, det är för mycket begärt.
Har en nyskild kollega på jobbet som tycker att jag har “allt”, dvs en bra man.
Hon har TRE barn - gissa om vi får påminna varann om vad bra vi båda har det. -Tänk bort bort dina barn säger jag, hur känns det i magen? frågar jag när hon klagar över dem. Och tvärtom. Hon är ensamstående och längtar, jag är barnlös och längtar. Längtan gör mig inte mindre tacksam över vad jag har, men den är en del av mig.
OM det skulle bli adoption för din del och OM det skulle ta så lång tid som upp till 4 år så skulle du inte vara så gammal att ert barn inte skulle kunna få syskon.
Det som kan vara så skrännande med adoption är kanske tanken på 4 års barnlöshet - väntan till - hur klarar man det?
(Kanske får man lura sig själv och nollställa sig, inte räkna tillbaka på alla barnlösa kämpande år.Jag vet inte, jag försöker.)
Att leva som ofrivilligt barnlös i så många år när andras liv bara går på räls - vad gäller familj o barn…
Då är det inte konstigt att man funderar på fler IVF-försök. Även om man inte vill. Även om man inte orkar.
Kram/Stella
Miljas sa,
14 maj, 2008 @ 12:44 pm
Har precis hittat hit och läser din blogg som en bok, en spännande, mycket, mycket välskriven och ärlig bok. Jag önskar så att det är en happy-ending bok jag fastnat i, jag önskar att jag kunde läsa det lyckliga slutet och komma tillbaka till dig och viska att det ordnar sig. Att det ordnar sig på det sätt du önskar. Det kan jag nu inte, så det blir bara en sketen cyberkram. Men det är den allra, allra varmaste kramen jag kan prestera som du får.
Kattmamman (a.k.a Bridz) sa,
14 maj, 2008 @ 3:59 pm
Syskon behöver inte alls vara en omöjlighet (även om jag förstår att det känns som att gapa över väldigt mycket just nu)
Om ni ställer er i kö i flera adoptionsorganisationer kan ni ha kvar ert könummer hos de andra organisationerna när ni hämtar första barnet, och sedan när det är dags för syskon kommer ni att ha ett väldigt bra könummer och förmodligen få skicka papper ganska direkt.
I alla fall som jag har fattat det.
Anna-Bell sa,
16 maj, 2008 @ 9:15 pm
Det är stressande att räkna år då man är barnlös.
Kram!
Emma sa,
20 maj, 2008 @ 8:13 är
Och jag stressar inte främst över min egen ålder utan över min sambos. Vilket han är lyckligt ovetande om och inte alls gör själv. Är det måhända för att det främst är vi tjejer som försöker greppa efter kontroll i den ovissa barnlöshetsvärlden?!